Vad fick dig att dras till hästarna? Hur väl stämmer den ursprungliga dragningskraften överens med det du nu gör tillsammans med din häst från dag till dag? Vad drömde du en gång om att kunna göra med hästen? Hur mår din dröm nu? Om ditt svar är att du sannerligen lever ut din dröm eller åtminstone kommit en bra bit på väg, så ber jag att få gratulera: då är allt bra och som det ska vara!
Om du däremot känner, att du lite tappat både gnistan och riktningen, så kan jag trösta dig med, att du är långt ifrån ensam om att känna så. Då kan det vara på sin plats att ta sig en uppriktig funderare över, hur det egentligen kom att gå så? Vad var det som kom emellan? Behöver det på riktigt vara ett hinder? Eller har du möjligen fastnat i ett tankemönster, som du dag in och dag ut upprepar för dig själv, som om det vore sant? Även om de yttre omständigheterna skulle tyda på att din förklaring är sann och riktig, så har vi alltid en frihet att ändra på vår verklighet.
Finns det något du kunde tänka om, eller prioritera annorlunda? Har träning för träningens skull kommit att bli det viktigaste? Har det kommit att bli ett självändamål att hästen ska få tillräckligt med motion? Eller tar den dagliga omvårdnaden av hästen all din tid? Räcker tiden inte till efter familj och jobb? Då kan du fundera på, om allt faktiskt är nödvändigt, kan du göra något annorlunda eller om det möjligen finns något du kan lämna bort? Om du kanske kan minska lite på din skärmtid, eller kanske kan du vända dig till någon för att få hjälp? Det kan kännas svårt att be om hjälp, men om vi kan se det så, att det inte är ett tecken på svaghet att be om hjälp, utan eftersom det är ett stort ansvar att ha häst, så behöver man inte kunna göra allt själv (gäller förövrigt överallt i livet), utan jag är säker på att den rätta människan finns där som kan hjälpa dig, bara du ger dig ut för att leta med intentionen att finna denna någon, som passar ihop med din och din hästs värld. Det behöver inte vara en belastning för den andra, utan det kan arta sig till nya vänskapsband och till både nytta och nöje för alla parter att involvera någon person till i ert team. Hen kan få en möjlighet att göra just det hen längtat efter; alla tycker inte om samma saker, och något du tycker att är trist kan vara helt rätt för någon annan. Det sägs ju, att det behövs en hel by för att få ett barn att växa upp, och det samma gäller nog hästar också. I alla fall, så vad det nu än är som verkar ha kommit i vägen för det du önskar göra med hästen, så kan vi ju fråga oss vart glädjen, ivern, entusiasmen, friheten, nyfikenheten och nyskapandet egentligen tog vägen? Och vad kan vi göra för att återfinna den?
Det som fick mig att skriva det här, var en blogg jag läste av Karen Rohlf på Dressage Naturally (Fancy Horse. Expensive Trainer. Why So Unhappy?). Den fick mig att vakna. Den handlade om hästägare som köper så fina hästar, att det i praktiken går så, att det bara är deras tränare som kan rida hästen, antingen för att ägaren själv inte vågar rida en så livlig häst, eller för att den fina hästen inte ska bli ”förstörd”; på något sätt alltså förstörd av att den ”okunniga” ägaren själv rider sin häst (sic!). Ägaren blir då som en sponsor, som betalar både hästens uppehälle och vård, plus då dessutom lön åt tränaren för beridning, medan ägaren själv stannar kvar på marken. Sponsorskapet ger visserligen den förmånen, att ägaren är berättigad till en biljett och sittplats i första raden, och får därifrån följa med träningen, vara engagerad i hästens utveckling, och kanske, i bästa fall: själv lära sig något under tiden(…?). Men det kanske ändå inte var det hästägaren egentligen, innerst inne ville, och från första början hade föreställt sig att göra med sin (rid)häst? Var det egentligen det som var meningen med att överhuvudtaget ha en häst? Var hela poängen med att skaffa den fina hästen då inte att själv få rida? Kom kanske präktiga mål att sudda uppfattningen om verkligheten och vad som är realistiskt?
Nu säger jag inte, att man inte kan eller till och med gärna får drömma stort, men kom gärna ändå ihåg, vad det är som på riktigt är viktigt för just dig. Och helst inte bara för att visa åt någon att du kan, inte för att åtnjuta beundran, för att få yttre bekräftelse eller uppnå egocentrerad prestige, och helst inte ens bara för att få känna grupptillhörighet och social acceptans. Det är också en fallgrop att lite som av misstag komma att följa någon annans dröm, en dröm som inte alls nödvändigtvis är din dröm. Eller kanske utan att riktigt känna efter bara försöka hänga med på det människorna runt omkring en gör.
Till hur stor grad reflekterar du över det din tränare eller annan rådgivare rekommenderar åt dig? Hur mycket av det är i enlighet med det som känns rätt för dig? Känns det att du fortfarande hör hemma bland dem som gör på sättet i fråga? Eller kunde det möjligen vara dags att söka sig vidare till nya kretsar och bli bekant med människor som bättre avspeglar dina nuvarande värderingar?
Nu tänkte jag dela med mig lite av min historia. Kanske du känner igen dig själv i åtminstone delar av den, kanske inte. Något av en eventuell triggervarning kan också vara på sin plats; det är inte alltid roligt att inse, var man eventuellt har eller håller på köra i väggen. Det kan vara smärtsamt, men ändå hälsosamt att ibland checka realiteten och hur det står till med vad det är som egentligen driver oss. Då jag läste ovannämnda bloggtext, så slog det mig nämligen, att under alla mina år i ridskola, har ingen lärare någonsin frågat mig, vad det är jag egentligen vill med min ridning! För den delen har jag nog inte frågat det av mig själv heller. Det är något som helt enkelt inte har kommit på tal. Oj, hur gick det så: att jag ridit i åratal, utan att egentligen veta varför? Vad var det vi skulle lära oss med att snurra runt där? Vad skulle vi uppnå med det? Var det någon som egentligen visste det? Hade vi alls något gemensamt mål med det hela? Eller hade vi ett gemensamt mål, men ingen hade bara uttalat det högt? Vad var detta vårt mål då? Att utvecklas, va? Utvecklas, i vad då, så där närmare bestämt? Som ryttare? För att kunna tävla och avancera? Göra mer invecklade rörelser i dressyr? Eller att kunna hoppa högre? För att vinna behöver man ju dessutom vara snabbare också. För att häst och ryttare skulle få träning? Då kan man ju som följdfråga undra i vilken bemärkelse vi skulle bli vältränade: som att bli fysiskt i gott skick, eller möjligen vältränade i disciplin och att följa instruktioner? Hur som helst, så har det alltså gått mig förbi varför vi övade; jag visste egentligen inte, varför jag alls höll på med det.
Antagligen var det väl i grunden för att få vara med hästarna, och för hur det kändes att få vara med hästarna. Kanske för att det fick mig att känna mig kompetent och mer självsäker, vilket jag hade nytta av också utanför stallmiljön. Hästarna förtjänar en stor eloge för den roll de spelat i att forma mig till den jag är idag, och de är fortfarande de som oftast motiverar mig mest av allt. Idag vet jag också, att mycket av den känslan jag söker är betydligt lättare att uppnå, genom att vara mera, och göra mycket mindre.
Men ja, själva ridningen i sig kom att handla mest om att uppnå någon viss kroppsposition, som ansågs var den rätta, oberoende om varken ryttarens eller hästens kropp egentligen var byggd för detta ideal, och för mig förblev detta standardiserade ”ända rätta och korrekta sätt” dessutom något mer eller mindre abstrakt, och bilden av hur det egentligen skulle vara, förblev något oklar och vag. Så det kom att handla mest om lösryckta manövrar; kortare tyglar, gå på böjda spår, att få hästen att gå i form, att dra i tyglarna för att böja halsen och huvudet, använda skänklarna för att få bakdelen in, hindra bogen från att glida ut, osv. Utan att jag egentligen någonsin förstod syftet med övningarna, eller ens hur de borde se ut, för att inte tala om hur det borde kännas, om man faktiskt (mot förmodan) lyckades få till det rätt. Det tilltänkta gymnastiska och fysiskt utvecklande värdet gick till stor del mig förbi. Jag hade heller ingen som helst aning om biomekanik, biotensegritet (tensegritet är sammansatt av orden tension och integrity, alltså hur styva och elastiska element ger stadga och effektivitet åt en struktur; med tillägget bio hänvisar man till en biologisk struktur), fascia (den elastiska bindvävshinna som omger alla muskler och varje cell i kroppen), anatomi, ergonomi, kinesiologi (lära om rörelse) eller fysiologi (hur vävnader och levande varelser fungerar). Alltså saknade jag med andra ord den kunskap, som kunde ha förklarat hur träningen kunde ha en uppbyggande effekt på hästens kropp.
Visserligen kunde jag själv få mjölksyra i musklerna efter en ridlektion, men någon enda teorilektion om dressyr kan jag inte minna mig att vi hade… Även om jag inte var speciellt medveten om det då, kan jag såhär i efterhand skönja, att övningarna egentligen ofta kändes mer nedbrytande än uppbyggande. Visst var det också givande, men samtidigt sakta nedbrytande, både kroppsligen med alla enformiga repetitioner, men framförallt själsligen: som att försöka forma oss i en standardiserad form som inte riktigt passade. Det som skavde smög sig sakta och obemärkt på, ansamlades lite i taget under lektionernas lopp, tills jag slutligen fick nog av att rida.
Det var lite som lösryckta försök att mer eller mindre hårdhänt bända och banka si eller så, blandat med några enstaka ögonblick av att lyckas uppnå den lätthet som jag anar och antar att egentligen är målet med alltsammans. Var dessa korta stunder värt allt tränande? Då det i praktiken kändes mer som slumpmässiga tillfällen, som bara uppstod av sig själva, lite som av misstag, utan att jag egentligen visste hur eller varför, eller hur jag kunde göra för att återskapa dem, annat än genom fortsatta försök och misstag. De enstaka stunderna av lätthet, stod nog tyvärr inte i någon som helst proportion till allt det som kändes som segt och motigt mikrostyrande, med ett ständigt korrigerande av något som var ”fel”, och där mjukhet, spänstighet, framåtbjudning och villighet kändes ack så avlägsna. Och kom jag då ihåg att ge hästen uppskattning för att den gjorde som jag bad den om? Nej, det gjorde jag nog alldeles för sällan. Kanske en liten klapp, eller i det skedet jag blivit upplyst nog för att veta, att hästar inte egentligen uppskattar att bli klappade, så en snabb smekning innan jag satt av i slutet av lektionen, men just inget beröm under själva ritten. De steg då det gick bra, hade jag nog tyvärr mer inställningen av, att det är ju såhär det borde vara, och underförstått: varför kan det inte alltid vara så? Eller så var jag för upptagen med att försöka upprätthålla det som gick bra… Visserligen var jag glad och nöjd efter att något gått extra bra, och kunde sväva som på moln en tid efteråt, men jag måste nog erkänna, att jag alltför sällan ägnade en tanke åt att avsiktligt stanna upp för att dela den känslan med hästen. Hästen hade ju antagligen ännu mindre aning än jag, om vad som egentligen var meningen med allt bändande…
På ridskola kan det visserligen vara svårare att ägna tid åt att tacka hästen efteråt, men eftersom jag ofta red på kvällens sista lektion, kan jag inte ens använda det som ursäkt, att jag speciellt ofta skulle ha behövt ge över hästen åt nästa ryttare, till nästa lektion. Hästen kände ju säkert av min känsla av att ha lyckats, men jag var nog för det mesta bara fokuserad på att få utrustningen av och undan, ställa hästen tillbaka i sin box (eller spilta!) och sedan komma iväg hem i en varm dusch och krypa till sängs… Det fanns helt enkelt ingen kultur av att tacka hästen då, eller någon nämnvärd uppfattning om belöningsbaserad träning.
Jag tror och hoppas att hästen beaktas bättre i många av dagens ridskolor. Nu menar jag inte, att man nödvändigtvis behöver börja använda godis i sitt görande med hästen, men man kan i alla fall tacka, berömma eller uppmuntra, och öppet och medvetet visa sin känsla av uppskattning och tacksamhet. Delad glädje är den sanna glädjen, ni vet.
Fast-forward till nuet: då man ber hästen göra något, och gör det i hästens lösdrift där den går med sina kompisar, helt utan att använda annan utrustning än sin egen kropp, då hästen verkligen är fri att välja om den vill följa, gå sin väg eller stanna kvar, så är det verkligen en stor gåva, då hästen väljer att göra saker tillsammans med en! Känslan är rent magisk! Kanske det i själva verket är den känsla av eufori och samhörighet vi hästmänniskor hela tiden går och jagar efter, utan att vi riktigt vet om det? Ofta tror jag dock, att vi söker på fel ställe, på fel sätt. Vi tror att det kommer genom träning, lydnad och prestationer, men egentligen är det något som vi bara kan få som gåva av hästen. Och jag vill tro, att det är en gåva också för hästen, då dessa kravfria stunder av djupt samförstånd spontant kan uppstå mellan oss.
Vad hästen ville, upplevde och kände var inget som heller ingick i den undervisning jag fick. Var det då egentligen så konstigt, att det mesta av essensen med att vara med hästar, tappades bort bland allt görande och presterande? Det fanns inte riktigt tid för att bara vara, och låta hästen lära oss. Visst, hästarna lär oss hela tiden om oss själva, även då vi tränar dem. Eller tror oss träna dem… Men jag börjar mer och mer inse, att det hästarna kan lära oss, är så mycket mer värdefullt, än någonsin de rörelser vi försöker lära dem. Det ena behöver ju inte utesluta det andra, och i de bästa av världar kan vi ha både rörelse och harmoni, men jag vill nog påstå, att 99% av oss stressade nutidsmänniskor behöver sakta ner betydligt, för att vi ska kunna ana ens en bråkdel av hela det sanna djupet av den visdom hästarna besitter.
Mycket av det som jag idag upplever som det allra värdefullaste, kan vi bara lära oss av hästar i en någorlunda harmonisk och etablerad flock. Jag märker hur gemenskap och samlevnad hela tiden blir allt viktigare för mig, och hur otroligt mycket jag på den fronten har att lära mig av hästarna!
Vilka tankar väckte denna text hos dig? Vilka delar kände du eventuellt igen dig i? På vilka punkter kanske du kunde tänka om och börja göra något annorlunda? Finns det något som inte känns så värst viktigt längre? Kanske något som du kunde låta falla i skymundan? Något åtagande du känner att du gärna kunde frånsäga dig? Finns det något du märker att du saknat den senaste tiden? Hur kunde du göra för att få in mer av det i din vardag? Vilket litet steg åt det hållet kunde du ta idag? Vad är det du längtar efter i din samvaro med hästen? Vad längtar din häst efter? Vad allt anar du att din häst kunde lära dig om bland annat livet, om att vara människa och att vara tillsammans, om du oftare stannade upp och tystnade för att verkligen lyssna till hästen som din lärare?
Lämna ett svar