Allt är i ständig förändring. Inget annat än förändringen är konstant. Som Emelie Cajsdotter så tänkvärt uttrycker det, handlar det om: ”My aliveness meeting your aliveness” (ungefär: mitt vid liv varande möter ditt vid liv varande, eller kanske: min livlighet möter din livlighet). Jag som går genom livet varandes jag, möter dig som går genom livet varandes du. Eller ofta rättare sagt: försökandes vara de vi är; då det finns så mycket i vårt samhälle som försöker få oss att passa in i en bestämd mall, som inte alls nödvändigtvis motsvarar dem vi genuint är, vilket skapar en massa filter som vi sedan får lära oss att hantera, eller ofta rentav att skala av och tänka om helt och hållet, men det är en annan historia.
Det är alltså inga stillbilder som möter varandra; i nästa stund är det redan förgånget, och vi har gått vidare samlandes nya intryck i vårt stora äventyr, som kallas Livet här på Jorden. Vi förändras hela tiden; som en av mina favoritartister Chayenne sjunger på spanska: no soy el mismo de ayer; jag är inte den samma som igår. Eller egentligen, jag är, och ändå inte, den samma som för bara ett ögonblick sedan; min essens är den samma, men jag har redan fått nya erfarenheter jag inte hade för en sekund sedan. Kanske har jag också lyckats skrapa fram ett litet titthål genom all den smuts som täcker insynen till mitt verkliga Jag?
Blir vi kvar i det som just var, kan vi inte längre vara närvarande i den unika mötespunkt som annars kunde uppstå mellan oss här och nu. Drar vi ständigt en massa slutsatser om det som är, är vi inte heller fullt öppna för det som uppstår, utan då kommer vår tolkning och berättelse emellan oss och den äkta verkligheten som ständigt skapas och bara är. Det är då lätthänt att det är berättelserna som möter varandra, inte vi. Och det handlar inte bara om att vara närvarande (eller inte) för det som uppstår mellan två människor eller mellan en människa och ett djur av en annan art (människor är också djur), utan det som sker mellan alla varelser som är närvarande; Moder Jord, Vinden, Luften, Gräset vi står på, alla varelser under markytan osv.
Vi är vana vid att tänka oss vårt liv som en räcka med händelser efter varandra, men enligt Emelie och djuren uppgörs vårt liv egentligen av alla de små mötespunkter vi har med varandra, som en tavla uppgjord av små punkter av olika färger, som tillsammans bildar mönster och slutligen ett helhetsmotiv. Eller jag kan också tänka mig det som en väv eller en stickning, som består av ett garn som möter sig själv då det korsas, garnet är i kontakt med en annan del av sig som går i en lite annan riktning men ändå har en gemensam kontaktpunkt och en gemensam andel i ett större sammanhang, och samtidigt är varje korsningspunkt också sammanlänkad med alla andra mötespunkter där den gemensamma tråden går igenom alltsammans. Även om vi inte noterar alla små mötespunkter, så går de ändå inte förbi; det finns alltid någon i närheten som noterar dem, men vår livstavla kunde bli betydligt mycket rikare, med färre suddiga vattenbestänkta fläckar, om vi blev mer uppmärksamma på det subtila som hela tiden finns runt omkring oss.
Då våra känslor och livshistorier möter varandra, tänker jag mig att det finns en mening med det hela, även om det kan handla om svåra upplevelser, eller kanske speciellt just då. Själva händelserna må variera, men ofta finns det ändå något gemensamt, något som båda kan känna igen, men samtidigt känns det ofta fullt ut personligt smärtsamma bara för den ena, varvid det är lättare att finnas där för varandra. Närvarande i känslan, igenkännande, men ändå utan att bli överväldigad av den, och kanske kunna komma med nytt hopp och perspektiv, både åt sig själv och åt den andra. Samtidigt önskar jag, att våra möten oftare kunde handla om något mer än bara det vi upplever som svårt; att de oftare kunde handla om delad glädje och positivt nyskapande! Det är säkert något vi får öva oss i, för det var inget åtminstone jag fick lära mig i skolan…
Vi människor är ofta frånkopplade, men djuren och andra varelser känner ingen illvilja mot oss för den skull. De kanske inte gillar det som vi i vårt frånkopplade tillstånd gör mot dem, men de ser att vi glömt och tappat kontakten med naturen och därmed med oss själva, de vet att vi behöver hjälp, de saknar oss och vill hjälpa oss, så att vi kan bli en del av familjen med dem igen. Helheten är liksom inte riktigt hel om inte alla är medvetna om att de är med, även om vi nog är älskade, inkluderade och en del av helheten oberoende om vi är medvetna om det eller inte. Det blir lite som en massa tappade maskor eller malätna hål i en stickning, om någon inte aktivt deltar. Kommunikationen haltar liksom om en part glömt både hur man lyssnar och hur man svarar, och det blir luckor, fnurr på tråden och missförstånd om inte alla samverkar för det gemensamma bästa.
Även en ny insikt kan förresten hindra en från att vara närvarande i mötet i nästa stund! Även medan vi tänker ”Aha! Wow, så är det ju!” (kanske med tillägget: …naturligtvis; varför har jag inte kommit på det för länge sedan? Tänk vad mycket lättare livet då kunde ha varit!), så är vi upptagna med att tänka, och kan missa det som sker runt omkring oss. Men jag tänker ändå, att det är betydligt mer välanvänd tid att komma på nya sätt att tänka och se på saker, än att harmas, oroa oss för framtiden (vad som kanske kommer att hända) eller tänka på vår to-do lista.
Hur skulle ditt liv se ut om du var mer öppen för alla de små vardagliga mötena? Kommentera gärna!
Lämna ett svar